Mögel på ett sandkorn – med kosmiskt ansvar
”We are so small between the stars, so large against the sky”
Leonard Cohen, ”Stories of the street”
De senaste århundradena har mänskligheten genom sina upptäckter och idéer gjort sig allt mindre. Den geocentriska världsbilden fick ge vika för en heliocentrisk, och sedan dess har universum fortsatt att växa: hejdå fixstjärnesfären, hej multiversum.
Parallellt med detta har kristna föreställningar om människan som skapelsens krona ersatts med evolutionsläran som petat ner oss från vår gudagivna piedestal och gjort oss till en djurart bland andra, underkastad samma lagar.
Med Gud dog väl i någon mån också i någon mån föreställningen om människans själ, och det lilla kryphål som till och med Descartes lämnade kvar har stängts igen. Descartes menade, om jag minns rätt, att människan till skillnad från alla andra varelser (som i hans ögon bara var biologiska maskiner och som sådana inte förtjänade någon särskild hänsyn) har en odödlig själ, och är utrustad med fri vilja och sådana saker. Detta tycks vara på god väg att ersättas med en förståelse av människan som liknar den cartesianska förståelsen av de oskäliga djuren.
Universums galaxer är fler än vågorna på havet, stjärnorna är oräkneliga. Dessutom är kanhända antalet existerande universum lika många eller oändligt många fler. Även om så inte är fallet är vi små nog i vårt kända universum. Livet i sin helhet är inte mer än en tunn hinna på ett futtigt sandkorn i oändligheten.
Så små och obetydliga har vi blivit.
Ändå kan vi inte skaka av oss övertygelsen om att vi människor och det vi gör faktiskt betyder något, inte bara i det lilla utan också i det stora.
Fysikern Max Tegmark menar i Vårt matematiska universum att människan har ett kosmiskt ansvar av den anledningen att vi, oss veterligen, är de enda varelser med ett tillräckligt utvecklat medvetande som existerar. Vi har språk och förmåga till metakognition. Utan oss blir kosmos tomt och dött, bara blind död materia. Utan oss förlorar skapelsen sin mening, för det är bara vi som kan tillskriva skapelsen mening.
Humanekologen Per Johansson (tillika idéhistoriker och hermetisk fritänkare) erbjuder ett helt annorlunda sätt att se på människans kosmiska ansvar. Enligt honom är människan själva skådeplatsen för kampen mellan gott och ont. Krafterna må vara långt större än oss, men kampen mellan dem äger rum här, på jorden, i oss, i våra sinnen och i det vi gör med skapelsen och mot varandra.
Det är två ganska skilda synsätt, men de förenas av en syn på narrativet, berättelsen om livet, skapelsen och tillvaron, som episkt viktig.
Berättelser är/ger meningen med livet.
Max Tegmark, Vårt matematiska universum
Myter och mysterier, avsnitt 65, Naturen