Tikitania i sin nuvarande form bör i första hand vara och betraktas som ett konstprojekt, inte en politisk rörelse (det är inte heller mycket till rörelse, eftersom det i nuläget är ett enmansprojekt som ingen känner till).
Min dagdrömmarbild av vad detta kan vara är att det är ett ganska fritt samarbete, ett gemensamt utforskande och utvecklande av de begrepp som presenteras i maskinbeskrivningen. Ett gemensamt sökande efter svar på de frågor som genereras då maskinen startar i medvetandet, präglat av en lekfullt, prövande hållning.
En annan from förhoppning är att skickligare och mer betydande konstnärer än jag ska förmås att producera verk som kan säljas som tikidaler och därmed pumpa in pengar i stiftelsen.