Jag har i flera sammanhang stött på uppfattningen om att de goda krafterna i världen (vilka de nu är) behöver ett nytt narrativ, en kraftfull berättelse som är enkel att begripa sig hyfsat på och som kan sammanfattas, eller kondenseras till några kärnfulla begrepp för att kunna slå igenom högerpopulismens, radikalkonservatismens, fascismens etc. egen berättelse om att det var bättre förr, att främlingar är as, homosexuella äckliga, miljövänner duperade, klimatförändringar en myt och så vidare.
För mig personligen räcker de tre centrala principerna ganska långt. De tre begreppen borde stå i centrum för den politiska debatten, för dagens idédebatt över huvud taget. Varje sakpolitisk fråga relaterar till alla dessa begrepp, varje samtidsfenomen kan betraktas genom dessa begrepp.
En politiker (eller ett företag, en religiös rörelse eller någon annan mäktig sammanslutning) säger: vi vill göra detta.
Vi frågar: Är det humanistiskt försvarbart? Kränker det människovärdet?
Vi frågar också: Hur har de som berörs av förslaget fått vara med och utforma det? Hur påverkar det förutsättningarna för deltagande i samhällsbygget i stort?
Och vi frågar: Vilka konsekvenser får det för vår livsmiljö? Hur påverkar det andra levande organismer, ekosystem etc? Vilka hänsyn bör vi ta? Vad får detta i sin tur för konsekvenser på sikt för demokrati och humanism?
Gör vi det kommer vi att behöva ta ställning till en lång rad andra frågor som mer eller mindre per automatik uppstår i kölvattnet av att konsekvent se på samhällsutvecklingen och det vi alla gör på det här sättet, genom denna lins.
Sedan tycker jag nog att de tre yttre cirklarna bör vara med i berättelsen också.